Pampas Yacuma

Efter en natt i Rurre bar det av på nya äventyr, nu i pampas = slättland med massor av vatten, vegetation i vatten och rikt djurliv!

 

Dagen (som faktiskt var påskafton!) startade med 4 timmar på skumpig väg, 0 aircon och trångt utrymme i en van. Men till slut kom vi fram till vattenbrynet och bytte färdmedel till den båt som skulle bli vår kära vän de kommande dagarna. Vi träffade även vår guide, Rosario. Det var ett riktigt häftigt landskap vi åkte igenom! Vatten överallt och träd och buskar växande i vattnet. Sköldpaddor låg och solade på rötter i vattnet och en mängd olika fåglar cirkulerade över våra huvuden och satt i jaktposition på grenar. Stor kontrast till djungeln, vi behövde inte själva vandra runt utan kunde sitta lugnt tillbakalutade i båten och bara titta.

 

 

Efter två timmar kom vi fram till vårt läger som låg mitt i pampasen! Alla hus stod på pålar och det var gångbroar emellan. Fick en liten chock när vi såg aligatorer hänga vid lägret och sedan en massa apor i träden!

På kvällen åkte vi ut med båten igen för att titta på solnedgången vid en liten bar. Där drack vi öl och snackade med våra (fortfarande samma) tyska gruppkompisar. När solen hade gått ned insåg vi den enda nackdelen med pampas. Myggor och myggor och ännu fler myggor! Vi tog båten tillbaka till lägret för att äta middag och någon hade glömt stänga dörren till matsalen så vi hade några hundratals fler inte lika välkomna gäster vid vårt bord när vi skulle äta...

Efter middagen rustade vi oss för krokodilskådning och satte oss i båten med ficklamporna i högsta hugg. Aligatorernas ögon är gula och reflekteras i ljuset. Vi såg två små ögon reflekteras efter ett tag och det visade sig vara en bäbiskrokodil! Rosario tog upp honom ur vattnet och vi fick känna på den. Han berättade att mamman lämnar sin unge tidigt och att den lever på myggor (tur att de är bra för någonting!).

Andra dagen gick vi upp och fick även på denna tur riktigt god frukost. På förmiddagen tog vi på oss stövlar och åkte iväg för att leta anakonda. På vägen dit fick vi se en hel familj med capibara som på engelska kallas waterpig men tyvärr fick vi inte se någon anaconda. Det är svårt nu när regnsäsongen precis har varit och vattnet är högt. Men vi fick se en liten brun orm och massa stora ödlor! När vi kom tillbaka fick vi påhälsning av ett av våra husdjur.

 

Efter lunch tog vi det lugnt någon timma och åkte sedan för att fiska pirajor. Nu hade man kunnat tro att vi var riktiga höjdare på det eftersom vi gjort det en gång innan men najnaj inte fick vi någon napp. Vår guide Rosario däremot fick åtta sardiner och en minipiraja! Den lilla pirajan fick vi tyvärr slänga i vattnet igen men sardinerna åt vi till middag.

Måndag morgon gick vi upp 05:30 och tog båten ut för att se på soluppgången, vackert. Efter frukosten åkte vi ut igen med badkläderna på för att simma med delfiner! En massa sicksackande mellan snårig vegetation ledde oss till slut till djupare vatten och där såg vi dem! Delfinerna i pampas är rosa och har en ganska platt ryggfena. Vi hoppade i det härligt kylande vattnet och såg hur delfinerna simmade runt oss på några meters avstånd!

Efter badandet var det dags att åka tillbaka igen. En fantastisk vistelse var det med alla djur så nära! Fåglar, apor, krokodiler, sköldpaddor och delfiner!

Djungel i Madidi nationalpark

Från La Paz åkte vi till Rurrenabaque som ligger vid floden Beni i Amazonas. Vi hade hört väldigt många skräckhistorier om bussresan dit på 20 timmar. Vägen är värst under regnsäsongen och några månader tidigare hade en buss faktiskt ramlat över kanten. Eftersom det var i slutet av regnsäsongen bestämde vi oss för att ta flyget. Så efter 25 minuters säker flygtur var vi framme i Rurre.

Onsdagen innan påsk började vi vår tredagarstur i djungeln. Vi började med en båttur på tre timmar på floden Beni för att ta oss in i djungeln. Det började inte så bra... Dagen innan hade det regnar mycket och det var därför väldigt lerigt. Från floden gick vi 200 meter till det läger vi skulle bo i. På vägen dit var vi tvungna att korsa flera små bäckar och eftersom vi inte ville starta med att blöta ner skorna tog vi på flipflop vilket inte var en så bra idé. De klibbade fast i leran och vi halkade omkring. Till slut kom vi fram till lägret och vi funderade lite på vad vi gett oss in på. Det var superlerigt över allt och massa kryp.

 

 

Efter lunchen gav vi oss ut på den första vandringen i djungeln. Vår grupp bestod av oss och tre tyska killar som bor i Bolivia och volontärarbetar. Vår guide, Jairo, tog med oss ut bland de snåriga träden och berättade bland annat om de massa olika myror som finns i djungeln. Vi såg flera motorvägar fulla med bladbärande myror. De bär bladen till sitt bo under marken där de läggs över äggen för att myrbäbisarna ska ha mat när de kläcks. Myrorna är otroligt viktiga i skogen för att deras bon luckrar upp marken så att trädens rötter trivs.

Vi såg också röda så kallade djävulsmyror som bodde i träd. De är väldigt aggressiva och är så giftiga att ormar är en vanlig föda för dem! Alltså är det inte bra att luta sig mot träd i skogen utan att titta efter var man sätter handen först...

Djävulsmyra

Jairo visade oss en t.o.m. ännu värre myra, eldmyran. Den är megastor och ett bett från den ger en människa feber i tre timmar (därav namnet). De jagar bland annat djungelgrisar som är lika stora som våra grisar hemma! En annan myra kallades för soldatmyra för att den är bra på att jaga och har en stor klo fram på huvudet. Jairo berättade att man kan använda dem för att läka sår! När han blev biten av en krokodil en gång använde han myror för att sy ihop såret. Man lyfter dem och de särar på sin klo och då trycker man ned klon i huden. Myran drar då ihop sin klo och så såret hålls samman. Jairo visade oss sitt ärr från krokodilen och man kunde se var myrorna hade suttit. Snacka om att vi hade respekt för vår guide!

Förutom myror såg vi en flock djungelgrisar. De blev rädda när vi kom nära och sprang iväg samtidigt som de smackade med käkarna för att varna varandra. Smackandet lät som stora grenar som knäcktes, högt ljud!

Djungeln är verkligen häftig. Jairo ledde oss till ett 700 år gammalt träd. Han berättade att det inte hade fått stå kvar om det inte hade stått i en nationalpark. Ett annat träd skrapade han av lite bark från som vi fick lukta på och vi kände en stark doft av vitlök! Saften från barken innehöll etanol och kunde användas för att rena sår. Man kunde också gnugga spån från barken mot huden för att stöta bort myggor (eller människor för den delen eftersom det stinker vitlök i flera meters omkrets!).

 

Naturligt myggmedel

På kvällen fick vi bevittna hur vår giftiga spindelkompis i taket över våra sängar åt sin kvällsmat som fastnat i nätet under dagen. Snacka om att vara mitt i djungeln!

Nästa morgon vaknade vi till en fantastisk frukost! Pannkakor, äggröra, omelett, bröd, donuts och fruktsallad! Det var annat än vitt bröd och marmelad vi käkat på alla hostels hittills. Sedan bär det av på en 4 timmars vandring. Mycket machetehuggande av Jairo och djungelkänsla! Vi hörde apor men kunde tyvärr inte se dem. Det är svårt när de är högst upp i träden och det är mycket vegetation emellan. Vi såg dock djur närmare marken. I ett träd som var helt ihåligt för att termiter hade ätit upp hela trädet bodde några fladdermöss. Vi såg också en brun orm som var väldigt svår att upptäcka. Jairo hade tydligen blivit biten av den en gång och fått hitta naturens motgift snabbt! Det var gröna blad som ger en lila vätska när man pressar dem. Vi fick smaka och det var fruktansvärt beskt! Antar att bra medicin ska smaka illa...

Någonting annat vi fick testa som var riktigt gott däremot var naturens mineralvatten! Jairo visade oss ett träd vars grenar man kan hugga av och dricka ur. Trädet filtrerar vattnet så bra att man kan lita på dess renhet mer än vattnet man köper i butiken här!

Ett annat bra träd Jairo visade oss är det träd vars bark man använder i malariamedicin. Han berättade att de piller man köper i affären är riktigt starka och kan ge oönskade bieffekter men att barken från trädet är lagom starkt.

På eftermiddagen gick vi till floden för att fiska pirajor. På vägen stannade vi vid ett termitträd och testade att äta dem! Det smakade inte så illa, smakade inte så mycket över huvudtaget. Man måste nog käka en hel del om man vill få i sig någon näring på att äta dem...

När vi kom fram till floden blev vi burna av Jairo för att vi inte skulle bli blöta på fötterna, snacka om bästa guiden! Kändes riktigt konstigt att sätta fast små köttbitar på krokarna när vi fiskade men napp fick vi! Tyvärr ingen piraja dock men två små malar som Susanne och en utav de tyska killarna fick upp. Lite extra tilltugg till middagen blev det och smakade riktigt bra! När vi stod och fiskade fick vi även se två vackra papegojor flyga över oss.

Efter maten stannade Jairo kvar och pratade boliviansk politik med oss. Han berättade att det är ett stort problem med korruption. Man säger att hjälporganisationer ger pengar för att hjälpa mängder av byar att bevara djungeln men att det egentligen bara är några få byar som får hjälp och resten av pengarna stoppar någon i fickan. Jairo var inte heller ett stort fan av presidenten i Bolivia, Evo Morales. Det är första gången de har en president från ursprungsbefolkningen men Jairo menar att han diskriminerar de vita i landet och att det skapar motsättningar mellan Santa Cruz och La Paz. Intressant att höra Jairos åsikter som har släkt både från Bolivia och Europa.

På kvällen när det var mörkt gick vi ut på nattvandring med ficklampor. Vi såg gigantiska håriga spindlar mitt på vårt lägerområde, skönt att de sover på dagen! När vi började vandra in i skogen såg vi jättegräshoppor och en megapadda! Man märker att det är många djur i djungeln som vaknar till liv på natten! Vi testade att stänga av alla lampor en stund och bara stå och lyssna i mörkret, häftigt!

Sista dagen i djungeln gick vi en kort promenad i skogen för att leta små kokosnötter. Vi såg en röd vacker papegoja i ett träd och hörde apor igen (de lät som ett morranden i bakgrunden!). Vi såg även ett träd med ett mycket passande namn, mansträdet. Även idag stötte vi på en del vattendrag och Jairo både fällde ned träd åt oss att gå över på och bärde oss över. Emma ville dock inte bli buren igen utan kände för att tvätta rent sina skor så hon hjälpte till med bärandet :).

När vi kom tillbaka till lägret fick vi lära oss hur man gör ringar av minikokosnötter!
1. Såga lagom bredd på ringen.
2. Gröp ur kokosköttet inuti så att allt vitt är borta med en kökskniv.
3. Få lagom storlek för ditt finger genom att slipa med slippapper inuti ringen.
4. Slipa bredd på ringen efter tycke.
5. Slipa tjocklek efter tycke.
6. Slipa med fint slippapper så att ytan blir jämnare. Slipa också kanterna så att de blir runda.
7. Sista finishen fås genom lerpolering! Dra ringen i snabba svep mot lerig mark och gör sedan rent den. Tada! :)

Vi hann också se en kolibri innan vi lämnade djungeln. Stackarn hade råkat flyga in i vår matsal och hittade inte ut. Men när vi gick iväg hittade den snabbt till dörren.

Vi sa sedan farväl till Jairo. En riktigt spännande och lärorik djungelvistelse, expedition Robinson nästa!

La Paz

Lördag morgon den 23 mars kom vi fram till La Paz, i praktiken Bolivias huvudstad (även om Santa Cruz är det formellt). La Paz är en av världens högst belägna städer på ca 3600 möh! Mängder och mängder av röda tegelhus fyller varenda kvadratmeter av stadsytan och i horisonten ser man de snötäckta bergen, det var en vacker syn från bussen när vi anlände på morgonen.

På vårt hostel hittade vi ironiskt nog David igen som hade valt att bo på samma ställe. Vi utforskade La Paz tillsammans och besökte kyrkan San Francisco där vi fick en guidad tur. Efter kyrkan besökte vi häxmarknaden. Utöver de vanliga souvernirerna och turistsaker sålde de lamabebisar i olika former. När man bygger ett nytt hus ska man tydligen lägga en död lamabebis under sitt hus för att få lycka. Lite väl makabert för vår smak.

Lamabebisar

Vi gick även till det kända fängelset i La Paz, San Pedro. För er som inte läst El Choco är det ett hett tips. Fängelset fungerar väldigt speciellt. Innanför murarna finns inga vakter och fångarna har byggt upp ett eget samhälle där. Fruar och barn bor i vissa fall inuti fängelset tillsammans med sina män. De rika kokain-kungarna är de som styr och ställer. Man måste köpa sin cell och allt annat man kan tänkas behöva vilket gör att fångarna får hitta sig arbete innanför murarna. Ett tag var det väldigt populärt bland turister att gå på guidad tur i fängelset. Detta arrangerades då såklart bara av fångar vilket gjorde det extra spännande. Så våghalsiga var inte vi utan vi stod utanför i den mysiga parken och tittade på bolivianer som gick in genom portarna för att besöka sina män.

Ingången till San Pedro

På eftermiddagen tog vi en taxi upp till Parque Mirador Laikacota, en park som skulle ge fin utsikt över staden. Det visade sig vara mest en lekplats full av barnfamiljer, men det var väldigt mysigt. Emma och Sara gav utlopp för sitt barnasinne och åkte rutchkana tillsammans med alla andra femåringar. Jag (Susanne) och David var lite coola och tog kort istället (både på våra barnsliga vänner och utsikten). Vi fick dock också släppa fram vår inre femåring när vi stannade för att titta på en underhållande amatörtrollkarl. Hans sista nummer var extra fyndigt då han drog upp en pappa ur publiken och hängde en sjal i hans byxlinning. Han lovade oss att pappan skulle bli helt naken om han drog i sjalen och samlade in pengar innan han visade tricket. När det så äntligen var dags för tricket såg pappan ganska blek ut men han kunde vara lugn. I änden av sjalen var inte alla hans kläder utan bara de stringtrosor han hade på sig!

På kvällen var det earth hour och vi tog en taxi till Plaza del Estudiante där en stor folkmassa hållande i stearinljus hade samlats. Parader med studentorkestrar, scouter mm gick på gatorna och alla var glada och firade. Vi satte oss på en restaurang där de också bara hade stearinljus tända och njöt av friterad kyckling (vilket bolivianerna här verkar älska!). Den mysiga restaurangen förvandlades tyvärr efter ett tag till ett opersonligt snabbmatshäng då ljusen tändes igen men det var mysigt så länge det varade (vilket får en att tänka på hur de både kan locka kunder och spara elräkning om de kör earth hour lite oftare!).

Nästa dag var cykling nedför The Worlds Most Dangerous Road på agendan! Vi hade en egen guide tillsammans med David (som förresten hade födelsedag dagen till ära!). Efter en halvtimmes bilfärd kom vi till Cumbre (4700 möh!) där vårt cykeläventyr började. Målet var Yolosa och ett hotell med pool på 1200 möh. Det vill säga vi skulle cykla 3500 meter i höjdskillnad!
Mellan Cumbre och Unduavi rullade vi ned på fin asfalt vid en vacker dal, skönt med lite mjukstart. Sedan delade vägen upp sig i den nya fina väg man kan ta och den gamla kända: death road! Nu var det ingen fin asfalt längre utan sten och grus på en 3,2 m bred väg med täta djungelsnår omkring. Dimman var ganska tjock i början och vi kunde inte se hur brant det egentligen var på sidan om oss. Kändes som en söndagsutflykt på vilken skogsväg som helst. Men sen lättade det och WOW! En otroligt vacker dal bredde ut sig med regnskog och höga vattenfall! Nu gick det att se de stup på 600 meter som var någon meter ifrån oss utan något räcke som skydd. Trots detta kändes det ganska lugnt. 3,2 m är ganska brett i jämförelse med en cykel och vi tog det så lugnt att vi i hela tiden hade kontroll. Kändes snarare som The Worlds Most Beautiful Road! (Bilder kommer kanske senare)

Då och då mötte vi turistbilar som också körde ned (vet inte om jag hade vågat det dock!) vi hade även en van bakom oss med all vår packning (glad att jag satt på min cykel och inte i den!). Ibland var vägen smalare och man såg att den hade rasat. Vi såg också en hel del kors längs med vägen som markerar var folk har omkommit. Och man förstår att det kan hända. Det räcker att man kanske är okoncentrerad, tar kort samtidigt som man cyklar eller ska visa sig tuff inför sina vänner. Självklart var det även mycket fler olyckor innan den nya vägen hade gjorts och alla motorfordon körde på den gamla vägen. Tänk att få möte på en 3,2 m bred väg när ena sidan gränsar till 600 m stup!

Men vår upplevelse var fantastisk och på slutet när vägen inte var lika farlig cyklade vi på snabbare, kul och svettigt blev det! Skönt med ett dopp i poolen efter att ha avklarat The Worlds Most Dangerous Road!
På kvällen bjöd vi ut David på middag för att fira hans födelsedag. Det blev stek flamberad i Jack Daniels rakt framför oss, häftigt och riktigt gott. Ett bra avslut på en utav de bästa dagarna på resan hittills!

Dagen efter gjorde vi ett tandläkarbesök för att jag hade en inflammerad visdomstand. Taxin tog oss till södra delen av La Paz där vi möttes av fina flashiga höghus och villor med trädgårdar. Vi gick in i ett utav höghusen och upp till den privata tandläkarmottagningen. Allt var rent och fint och tandläkaren hade fina manikyr-naglar och svampbob-förkläde. Här är det nog bara de rikaste La Paz borna som har råd att undersöka sina tänder.

Vi bokade också resa till Rurrenabaque, en by norr om La Paz man kan utgå från om man vill gå turer i regnskogen eller slättlandet. Vi hade inte som ursprunglig plan att åka dit men många resande vi mötte på vägen rekommenderade det. Också min bekant Maria som rest i Sydamerika innan tipsade om Rurrenabaque. Vi fick också höra av henne (och många andra vi pratat med här) att det inte är värt att ta bussen dit! En australienare vi pratade med hade tagit bussen och det hade tagit 35 timmar, bakdelen av bussen hade varit utanför kanten av vägen vid ett tillfälle och alla hade fått panik samt så hade bussen fastnat vid ett tillfälle så att alla fick gå ut och putta! Alltså bokade vi flygbiljetter och det är vi glada för! :)

Hejdå La Paz!