Djungel i Madidi nationalpark

Från La Paz åkte vi till Rurrenabaque som ligger vid floden Beni i Amazonas. Vi hade hört väldigt många skräckhistorier om bussresan dit på 20 timmar. Vägen är värst under regnsäsongen och några månader tidigare hade en buss faktiskt ramlat över kanten. Eftersom det var i slutet av regnsäsongen bestämde vi oss för att ta flyget. Så efter 25 minuters säker flygtur var vi framme i Rurre.

Onsdagen innan påsk började vi vår tredagarstur i djungeln. Vi började med en båttur på tre timmar på floden Beni för att ta oss in i djungeln. Det började inte så bra... Dagen innan hade det regnar mycket och det var därför väldigt lerigt. Från floden gick vi 200 meter till det läger vi skulle bo i. På vägen dit var vi tvungna att korsa flera små bäckar och eftersom vi inte ville starta med att blöta ner skorna tog vi på flipflop vilket inte var en så bra idé. De klibbade fast i leran och vi halkade omkring. Till slut kom vi fram till lägret och vi funderade lite på vad vi gett oss in på. Det var superlerigt över allt och massa kryp.

 

 

Efter lunchen gav vi oss ut på den första vandringen i djungeln. Vår grupp bestod av oss och tre tyska killar som bor i Bolivia och volontärarbetar. Vår guide, Jairo, tog med oss ut bland de snåriga träden och berättade bland annat om de massa olika myror som finns i djungeln. Vi såg flera motorvägar fulla med bladbärande myror. De bär bladen till sitt bo under marken där de läggs över äggen för att myrbäbisarna ska ha mat när de kläcks. Myrorna är otroligt viktiga i skogen för att deras bon luckrar upp marken så att trädens rötter trivs.

Vi såg också röda så kallade djävulsmyror som bodde i träd. De är väldigt aggressiva och är så giftiga att ormar är en vanlig föda för dem! Alltså är det inte bra att luta sig mot träd i skogen utan att titta efter var man sätter handen först...

Djävulsmyra

Jairo visade oss en t.o.m. ännu värre myra, eldmyran. Den är megastor och ett bett från den ger en människa feber i tre timmar (därav namnet). De jagar bland annat djungelgrisar som är lika stora som våra grisar hemma! En annan myra kallades för soldatmyra för att den är bra på att jaga och har en stor klo fram på huvudet. Jairo berättade att man kan använda dem för att läka sår! När han blev biten av en krokodil en gång använde han myror för att sy ihop såret. Man lyfter dem och de särar på sin klo och då trycker man ned klon i huden. Myran drar då ihop sin klo och så såret hålls samman. Jairo visade oss sitt ärr från krokodilen och man kunde se var myrorna hade suttit. Snacka om att vi hade respekt för vår guide!

Förutom myror såg vi en flock djungelgrisar. De blev rädda när vi kom nära och sprang iväg samtidigt som de smackade med käkarna för att varna varandra. Smackandet lät som stora grenar som knäcktes, högt ljud!

Djungeln är verkligen häftig. Jairo ledde oss till ett 700 år gammalt träd. Han berättade att det inte hade fått stå kvar om det inte hade stått i en nationalpark. Ett annat träd skrapade han av lite bark från som vi fick lukta på och vi kände en stark doft av vitlök! Saften från barken innehöll etanol och kunde användas för att rena sår. Man kunde också gnugga spån från barken mot huden för att stöta bort myggor (eller människor för den delen eftersom det stinker vitlök i flera meters omkrets!).

 

Naturligt myggmedel

På kvällen fick vi bevittna hur vår giftiga spindelkompis i taket över våra sängar åt sin kvällsmat som fastnat i nätet under dagen. Snacka om att vara mitt i djungeln!

Nästa morgon vaknade vi till en fantastisk frukost! Pannkakor, äggröra, omelett, bröd, donuts och fruktsallad! Det var annat än vitt bröd och marmelad vi käkat på alla hostels hittills. Sedan bär det av på en 4 timmars vandring. Mycket machetehuggande av Jairo och djungelkänsla! Vi hörde apor men kunde tyvärr inte se dem. Det är svårt när de är högst upp i träden och det är mycket vegetation emellan. Vi såg dock djur närmare marken. I ett träd som var helt ihåligt för att termiter hade ätit upp hela trädet bodde några fladdermöss. Vi såg också en brun orm som var väldigt svår att upptäcka. Jairo hade tydligen blivit biten av den en gång och fått hitta naturens motgift snabbt! Det var gröna blad som ger en lila vätska när man pressar dem. Vi fick smaka och det var fruktansvärt beskt! Antar att bra medicin ska smaka illa...

Någonting annat vi fick testa som var riktigt gott däremot var naturens mineralvatten! Jairo visade oss ett träd vars grenar man kan hugga av och dricka ur. Trädet filtrerar vattnet så bra att man kan lita på dess renhet mer än vattnet man köper i butiken här!

Ett annat bra träd Jairo visade oss är det träd vars bark man använder i malariamedicin. Han berättade att de piller man köper i affären är riktigt starka och kan ge oönskade bieffekter men att barken från trädet är lagom starkt.

På eftermiddagen gick vi till floden för att fiska pirajor. På vägen stannade vi vid ett termitträd och testade att äta dem! Det smakade inte så illa, smakade inte så mycket över huvudtaget. Man måste nog käka en hel del om man vill få i sig någon näring på att äta dem...

När vi kom fram till floden blev vi burna av Jairo för att vi inte skulle bli blöta på fötterna, snacka om bästa guiden! Kändes riktigt konstigt att sätta fast små köttbitar på krokarna när vi fiskade men napp fick vi! Tyvärr ingen piraja dock men två små malar som Susanne och en utav de tyska killarna fick upp. Lite extra tilltugg till middagen blev det och smakade riktigt bra! När vi stod och fiskade fick vi även se två vackra papegojor flyga över oss.

Efter maten stannade Jairo kvar och pratade boliviansk politik med oss. Han berättade att det är ett stort problem med korruption. Man säger att hjälporganisationer ger pengar för att hjälpa mängder av byar att bevara djungeln men att det egentligen bara är några få byar som får hjälp och resten av pengarna stoppar någon i fickan. Jairo var inte heller ett stort fan av presidenten i Bolivia, Evo Morales. Det är första gången de har en president från ursprungsbefolkningen men Jairo menar att han diskriminerar de vita i landet och att det skapar motsättningar mellan Santa Cruz och La Paz. Intressant att höra Jairos åsikter som har släkt både från Bolivia och Europa.

På kvällen när det var mörkt gick vi ut på nattvandring med ficklampor. Vi såg gigantiska håriga spindlar mitt på vårt lägerområde, skönt att de sover på dagen! När vi började vandra in i skogen såg vi jättegräshoppor och en megapadda! Man märker att det är många djur i djungeln som vaknar till liv på natten! Vi testade att stänga av alla lampor en stund och bara stå och lyssna i mörkret, häftigt!

Sista dagen i djungeln gick vi en kort promenad i skogen för att leta små kokosnötter. Vi såg en röd vacker papegoja i ett träd och hörde apor igen (de lät som ett morranden i bakgrunden!). Vi såg även ett träd med ett mycket passande namn, mansträdet. Även idag stötte vi på en del vattendrag och Jairo både fällde ned träd åt oss att gå över på och bärde oss över. Emma ville dock inte bli buren igen utan kände för att tvätta rent sina skor så hon hjälpte till med bärandet :).

När vi kom tillbaka till lägret fick vi lära oss hur man gör ringar av minikokosnötter!
1. Såga lagom bredd på ringen.
2. Gröp ur kokosköttet inuti så att allt vitt är borta med en kökskniv.
3. Få lagom storlek för ditt finger genom att slipa med slippapper inuti ringen.
4. Slipa bredd på ringen efter tycke.
5. Slipa tjocklek efter tycke.
6. Slipa med fint slippapper så att ytan blir jämnare. Slipa också kanterna så att de blir runda.
7. Sista finishen fås genom lerpolering! Dra ringen i snabba svep mot lerig mark och gör sedan rent den. Tada! :)

Vi hann också se en kolibri innan vi lämnade djungeln. Stackarn hade råkat flyga in i vår matsal och hittade inte ut. Men när vi gick iväg hittade den snabbt till dörren.

Vi sa sedan farväl till Jairo. En riktigt spännande och lärorik djungelvistelse, expedition Robinson nästa!