La Paz

Lördag morgon den 23 mars kom vi fram till La Paz, i praktiken Bolivias huvudstad (även om Santa Cruz är det formellt). La Paz är en av världens högst belägna städer på ca 3600 möh! Mängder och mängder av röda tegelhus fyller varenda kvadratmeter av stadsytan och i horisonten ser man de snötäckta bergen, det var en vacker syn från bussen när vi anlände på morgonen.

På vårt hostel hittade vi ironiskt nog David igen som hade valt att bo på samma ställe. Vi utforskade La Paz tillsammans och besökte kyrkan San Francisco där vi fick en guidad tur. Efter kyrkan besökte vi häxmarknaden. Utöver de vanliga souvernirerna och turistsaker sålde de lamabebisar i olika former. När man bygger ett nytt hus ska man tydligen lägga en död lamabebis under sitt hus för att få lycka. Lite väl makabert för vår smak.

Lamabebisar

Vi gick även till det kända fängelset i La Paz, San Pedro. För er som inte läst El Choco är det ett hett tips. Fängelset fungerar väldigt speciellt. Innanför murarna finns inga vakter och fångarna har byggt upp ett eget samhälle där. Fruar och barn bor i vissa fall inuti fängelset tillsammans med sina män. De rika kokain-kungarna är de som styr och ställer. Man måste köpa sin cell och allt annat man kan tänkas behöva vilket gör att fångarna får hitta sig arbete innanför murarna. Ett tag var det väldigt populärt bland turister att gå på guidad tur i fängelset. Detta arrangerades då såklart bara av fångar vilket gjorde det extra spännande. Så våghalsiga var inte vi utan vi stod utanför i den mysiga parken och tittade på bolivianer som gick in genom portarna för att besöka sina män.

Ingången till San Pedro

På eftermiddagen tog vi en taxi upp till Parque Mirador Laikacota, en park som skulle ge fin utsikt över staden. Det visade sig vara mest en lekplats full av barnfamiljer, men det var väldigt mysigt. Emma och Sara gav utlopp för sitt barnasinne och åkte rutchkana tillsammans med alla andra femåringar. Jag (Susanne) och David var lite coola och tog kort istället (både på våra barnsliga vänner och utsikten). Vi fick dock också släppa fram vår inre femåring när vi stannade för att titta på en underhållande amatörtrollkarl. Hans sista nummer var extra fyndigt då han drog upp en pappa ur publiken och hängde en sjal i hans byxlinning. Han lovade oss att pappan skulle bli helt naken om han drog i sjalen och samlade in pengar innan han visade tricket. När det så äntligen var dags för tricket såg pappan ganska blek ut men han kunde vara lugn. I änden av sjalen var inte alla hans kläder utan bara de stringtrosor han hade på sig!

På kvällen var det earth hour och vi tog en taxi till Plaza del Estudiante där en stor folkmassa hållande i stearinljus hade samlats. Parader med studentorkestrar, scouter mm gick på gatorna och alla var glada och firade. Vi satte oss på en restaurang där de också bara hade stearinljus tända och njöt av friterad kyckling (vilket bolivianerna här verkar älska!). Den mysiga restaurangen förvandlades tyvärr efter ett tag till ett opersonligt snabbmatshäng då ljusen tändes igen men det var mysigt så länge det varade (vilket får en att tänka på hur de både kan locka kunder och spara elräkning om de kör earth hour lite oftare!).

Nästa dag var cykling nedför The Worlds Most Dangerous Road på agendan! Vi hade en egen guide tillsammans med David (som förresten hade födelsedag dagen till ära!). Efter en halvtimmes bilfärd kom vi till Cumbre (4700 möh!) där vårt cykeläventyr började. Målet var Yolosa och ett hotell med pool på 1200 möh. Det vill säga vi skulle cykla 3500 meter i höjdskillnad!
Mellan Cumbre och Unduavi rullade vi ned på fin asfalt vid en vacker dal, skönt med lite mjukstart. Sedan delade vägen upp sig i den nya fina väg man kan ta och den gamla kända: death road! Nu var det ingen fin asfalt längre utan sten och grus på en 3,2 m bred väg med täta djungelsnår omkring. Dimman var ganska tjock i början och vi kunde inte se hur brant det egentligen var på sidan om oss. Kändes som en söndagsutflykt på vilken skogsväg som helst. Men sen lättade det och WOW! En otroligt vacker dal bredde ut sig med regnskog och höga vattenfall! Nu gick det att se de stup på 600 meter som var någon meter ifrån oss utan något räcke som skydd. Trots detta kändes det ganska lugnt. 3,2 m är ganska brett i jämförelse med en cykel och vi tog det så lugnt att vi i hela tiden hade kontroll. Kändes snarare som The Worlds Most Beautiful Road! (Bilder kommer kanske senare)

Då och då mötte vi turistbilar som också körde ned (vet inte om jag hade vågat det dock!) vi hade även en van bakom oss med all vår packning (glad att jag satt på min cykel och inte i den!). Ibland var vägen smalare och man såg att den hade rasat. Vi såg också en hel del kors längs med vägen som markerar var folk har omkommit. Och man förstår att det kan hända. Det räcker att man kanske är okoncentrerad, tar kort samtidigt som man cyklar eller ska visa sig tuff inför sina vänner. Självklart var det även mycket fler olyckor innan den nya vägen hade gjorts och alla motorfordon körde på den gamla vägen. Tänk att få möte på en 3,2 m bred väg när ena sidan gränsar till 600 m stup!

Men vår upplevelse var fantastisk och på slutet när vägen inte var lika farlig cyklade vi på snabbare, kul och svettigt blev det! Skönt med ett dopp i poolen efter att ha avklarat The Worlds Most Dangerous Road!
På kvällen bjöd vi ut David på middag för att fira hans födelsedag. Det blev stek flamberad i Jack Daniels rakt framför oss, häftigt och riktigt gott. Ett bra avslut på en utav de bästa dagarna på resan hittills!

Dagen efter gjorde vi ett tandläkarbesök för att jag hade en inflammerad visdomstand. Taxin tog oss till södra delen av La Paz där vi möttes av fina flashiga höghus och villor med trädgårdar. Vi gick in i ett utav höghusen och upp till den privata tandläkarmottagningen. Allt var rent och fint och tandläkaren hade fina manikyr-naglar och svampbob-förkläde. Här är det nog bara de rikaste La Paz borna som har råd att undersöka sina tänder.

Vi bokade också resa till Rurrenabaque, en by norr om La Paz man kan utgå från om man vill gå turer i regnskogen eller slättlandet. Vi hade inte som ursprunglig plan att åka dit men många resande vi mötte på vägen rekommenderade det. Också min bekant Maria som rest i Sydamerika innan tipsade om Rurrenabaque. Vi fick också höra av henne (och många andra vi pratat med här) att det inte är värt att ta bussen dit! En australienare vi pratade med hade tagit bussen och det hade tagit 35 timmar, bakdelen av bussen hade varit utanför kanten av vägen vid ett tillfälle och alla hade fått panik samt så hade bussen fastnat vid ett tillfälle så att alla fick gå ut och putta! Alltså bokade vi flygbiljetter och det är vi glada för! :)

Hejdå La Paz!