Sucre

Vi anlände till Sucre på kvällen. Resan dit hade varit allt annat än bekväm, men ändå ganska händelserik. Vi märkte ganska snart att bussen inte levde upp till den standard som vi tidigare varit vana vid, med sköna säten, air-condition och toalett. Våra bussar hade inget av detta, men de bjöd i alla fall på en coca-cola. Dessutom var vi tvungna att byta buss i Potosi, en gruvarbetarstad, och fick vänta där i två timmar. Under den tiden lyckades vi träffa en grupp bestående av två israeler och en amerikan. En av dessa skulle absolut sitta bredvid mig (Emma) på bussen vilket gjorde den sista sträckan från Potosi till Sucre väldigt intensiv med djupa diskussioner om energiflöden och en massagesession. Killarna följde sedan med oss till hostellet som vi hade bokat och ville absolut sova på vårt golv när det visade sig att hostellet var fullbokat. Tack och lov lyckades vi avvärja detta! Återigen blev vi svenskar påminda om att alla människor inom andra kulturer inte är lika timida som oss. Vi avslutade kvällen med typ ett kilo pommes frites och en stor hamburgare för 12 bolivianos, det vill säga ungefär 12 svenska kronor. Bolivia är billigt!

Vår första riktiga dag var det äntligen dags att se Sucre i dagsljus. Sucre är en mysig och vacker stad på 2800 meters höjd som räknas som Bolivias historiska centrum, där hela staden är ett av UNESCO:s världsarv och en gammal typisk spansk kolonialstad. Vi hade innan vi kom till Sucre läst att det fanns många aktiviteter utanför Sucre men det visade sig att staden själv hade mycket att erbjuda. Det var mysigt att bara strosa omkring bland gatorna och kolla i de många affärerna som sålde bland annat mjuka tröjor, vantar och strumpor i varm alpackaull, välbehövligt under de kalla kvällarna i Bolivia. Vi inhandlade ingredienser till en lyxmåltid, i alla fall enligt backpackerstandard, på Sucres marknad och avnjöt denna med ett gott Medozavin från Argentina. Som grädden på moset avslutades kvällen med drinkar på Kulturcafé Berlin, tillsammans med vår nu goda vän David, som vi hade skiljts ifrån bara två dagar tidigare.

Dag två var det dags för paragliding, som skulle ske en lång, stenig och guppig väg ifrån Sucre. Spännande och lite nervöst tyckte jag och Sara som aldrig gjort det förut men Susanne, som hade lite tidigare erfarenhet, kunde lugna ner oss lite. Det visade sig inte vara så farligt men att springa av en klippa går i realiteten helt emot ens instinkter. Resten av flygningen var mestadels bekväm och vi gled fram mellan bergen och kunde överblicka vacker natur från fåglarnas perspektiv. Paraglidingproffset Susanne fick dessutom stående ovationer för sin landning, som enligt vår instruktör var den bästa landning han erfarit.

Vår vän David hade lämnat Sucre under dagen då vi hade paraglidat. Nästa dag var det vår tur att bege oss till La Paz och efter varningar från honom om den otroliga kyla som han hade upplevt på bussen, var det dags att inhandla varmare kläder. När dagen började lida mot sitt slut var vi väldigt förberedda och påpälsade med diverse alpackakläder till exempel varma tröjor, ponchos, vantar och strumpor. Allt hade inhandlats ganska billigt så det var värt det, trots att det tillslut visade sig att den ”lyxigare” bussen vi hade bokat hade värme ombord. Innan bussen hann vi dock se kyrkan San Felipe Neri, som erbjöd en överblickande och vacker vy av Sucre från taket och klocktornen. Där mötte vi ett medelålders par som gav och gjorde oss väldigt entusiastiska inför resan i Ecuador. Vi stod och pratade med dem i en halvtimma och de gav oss till exempel tips om hur man kan resa till Galapagosöarna utan att spräcka backpackerbudgeten. Efter det fyllde vi våra magar med traditionell boliviansk mat, bestående av kött, korv, tarm, quinoapaj och stor vit majs, som gjorde oss redo för den tolv timmar långa bussresan till La Paz!