Mot Machu Picchu i Inkas fotspår

Vi anlände till Cusco den 6 april på morgonen, här skulle vi stanna i två dagar innan det var dags för vår fyra-dagars vandring till den gömda inkastaden Machu Picchu! Vi spenderade tiden i Cusco till förberedelser, strosande i staden och mys på hostelet. Min (Susannes) hosta var ganska illa (kikhosta har vi kommit fram till att det är nu) så jag köpte en dundermedicin som gjorde att jag började hosta ännu mer, få rejäl snuva och storgråta. Som tur var gick det över efter några timmar men det är starka saker man får när man går till apoteket här!

Så på måndagen den 8 april var det äntligen dags! Redan i oktober bokade vi inkaleden och nu var vi där, konstig känsla. En buss kom och hämtade oss 6 på morgonen och vi fick träffa hela vår grupp med elva turister, två guider, kock och massa bärare. Vi åkte i två timmar till byn Ollantaytambo där vi åt en god frukost och köpte gångstavar. Därefter tog det ytterligare 40 minuter till första checkpointen för inkaleden. Vi fick en stämpel i passet och påbörjade vandringen!

En brant stigning ledde oss till inkaruinerna Llactapata som betyder övre stad på quechua. Vår huvudguide, Carlos, berättade att det egentligen är fel att vi kallar inkafolket för inkafolket. Inka betyder kung på quechua och när spanjorerna kom och frågade quecherna vad de kallade sig förstod de inte deras språk och hänvisade till sin kung, inka, som säkert skulle förstå dem. Spanjorerna uppfattade ordet inka och kallade dem därför för inkafolket. Vi fick också lära oss att inkafolket, eller rättare quecherna, hade flera vägar till Machu Picchu. Det finns en väg längs med floden som är mycket kortare och mindre jobbig än den som vi skulle ta! Men den vägen tog bara veklingar (och handelsfolk). Quecherna valde samma väg som vi, upp och ner över bergen, upp till 4200 möh för att sedan gå ned igen till Machu Picchu som bara ligger 2400 möh. De gick den tuffa leden för att rena sin själ. Funderade på om vi skulle känna samma effekt!

Vi gick en bit till innan lunch och såg bakom oss det snötäckta berget Veronica (5860m) som tillhör Cordillera Urubamba (bergskedjan Urubamba). Lunchen var en lyxig trerätters-måltid. Otroligt att man kan ordna det utan kök mitt bland Anderna! Efter maten gick vi en bit till innan vi kom fram till vårt läger för natten. Vi delade tält två och två. Efter middagen drog vi oss tillbaka till tälten och somnade nästan direkt, hade varit en lång dag med många intryck.

Andra dagen på inkaleden började med rejäl frukost klockan halv sju. Det var viktigt med energi för detta var the D-day... I fem timmar skulle vi bara vandra uppåt, uppåt, uppåt från 3000 möh till 4200! Passet kallas för Dead Woman's Pass, och vi var verkligen tre döda kvinnor när vi kom upp!
Dagen började med att vår andra guide, Angel, var tvungen att lämna oss med en tysk kvinna i vår grupp som hade feber. De mötte upp oss senare i Machu Picchu och vi fick därmed fortsätta de kommande dagarnas vandring med endast en guide. Första stoppet dag 2 var vid andra checkpointen, där vi självklart stämplade våra pass. Vi passade även på att väga våra ryggsäckar och fick reda på att vi bar 11-13 kg på vår rygg. Lite stolta var vi över att bära alla våra grejer själva... Efter en timmas lite lätt stigning kom vi till en tuffare del bredvid ett vackert vattenfall i molnskogen. I två timmar klättrade vi upp för branta trappsteg! En stor lättnad var det när vi till slut kom fram till en glänta där vi fick vila upp oss en stund och fylla energitanken med mackor.

Men än var det inte över! Ännu värre klättrande väntade i ytterligare två timmar. Nu var vi ute ur skogen och såg fin utsikt över en dal. Största delen av tiden tänkte vi dock bara på att sätta ena foten framför den andra och andas. Lite extra hjälp fick vi av att tugga kokablad och dricka Andean Gatorade som Carlos kallade det, smakade billig whisky men hjälpte oss på vägen upp! Kokabladen lärde Carlos oss hur man skulle tugga.

Konsten att tugga kokablad:
1. Plocka upp tre blad ur påsen och lägg dem i din hand med den matta sidan nedåt. Den blanka är positiv och ska vändas upp.
2. Håll bladen med fingrarna och blås på dem i tre riktningar. Då frågar du om lov att få tugga dem till de tre högsta bergen i Cusco.
3. Rulla bladen, stoppa dem i munnen och tugga. Nu när du frågat om lov kan du också rulla flera och tugga (kanske tiotal), blir godare.
4. Tugga i 20 minuter (tills du blir helt avdomnad i munnen!) och svälj saften. Bladen spottar du sedan ut.

Inte långt kvar!

Till slut lyckades vi alltså ta oss upp trots tung packning, svår andning pga höjden och hostattacker. Vilken skön känsla att stå längst upp och se den jobbiga väg vi alla hade klättrat! Glädjeskutt!

Från toppen var det bara nedför till vårt läger, skönt. Men till slut önskade man sig nästan uppför igen, det tar ganska hårt på lår, knän och anklar att klättra nedför branta trappsteg med tung packning. När vi kom fram till lägret fick vi en god lunch, vila och sedan middag. På kvällen blev vi inbjudna till Carlos tält. Jag (Susanne) tackade nej då jag var halvkrasslig men Emma och Sara hade en väldigt trevlig kväll med mer Andean Gatorade blandat med te för att hålla värmen :).

Tredje dagen på inkaleden kallas den oförglömliga och det var den! Vi började morgonen med att klättra uppför trappor, en barnlek i jämförelse med dagen innan! Vi stannade efter en timma vid inkaruiner från en utkiksplats. Därifrån hade de koll på vilka som gick leden. Efter ännu en timmas trappklättrande kom vi upp till andra passet (3800m). Därifrån kunde vi se en vacker utsikt över molnskog, spegelblanka dammar och höga berg.

Efter en kort paus bar det av nedåt igen (det är upp och ned hela tiden på inkaleden!). I bergssidan fanns det ännu en inkaruin som vi behövde klättra uppför branta trappor för att komma till. Vi fick se en enorm stenbumling i ruinerna. Om man anstränger sig lite kan man ana en uthuggen man i bumlingen. Han springer i riktning mot Machu Picchu, precis som alla bärare som springer med våra grejer!

Innan lunch hade vi ännu en stigning framför oss, denna gången längs med en bergsvägg. Det var som en trollskog! Branta berg, träd med massa lav, vattenfall, mörka grottor och vackra blommor. Allt i omkringsvävande moln som kom och gick.

Toatältet

Eftermiddagen bestod sedan av många branta trappsteg nedåt. Nästan vid toppen fanns en inkaruin invaderad av två lamor som inte var blyga utan parade sig uppe på toppen. Efter många, många trappsteg kom vi till ett område på bergssluttningen med massa platser som hade använts för odling förr. Potatisarna som odlades där var till de som vandrade inkaleden och de som bodde i Machu Picchu. Anledningen till att man valt att odla på en riktigt brant bergsvägg var att förhållandena var perfekta. De behövde inget extra bevattningssystem.

Platåerna var ganska nära vårt läger för natten. Eftersom Machu Picchu väntade nästa dag och vi inte ville se helt grisiga ut på korten valde vi att duscha. Det var en rejäl uppoffring för vattnet var så kallt att det kändes som att huvudet skulle explodera av kylan! Sista kvällen med alla bärare firades med tårta och tal. Sara var den enda som kunde lite spanska i gruppen så hon blev tvingad att hålla talet, riktigt kul tyckte jag och Emma :).

Nästa morgon väcktes vi 03:40! Klockan 04:30 stod vi i kö till den tredje checkpointen som alla som vandrar inkaleden måste passera. Det är 300 personer varje dag om man inte räknar med bärarna så det var en lång kö! Checkpointen öppnade 05:30 och när vi kom var det bara tre grupper framför, bra att vi gick upp så tidigt!

Den sista vandringen var i gryningens ljus. Helt magiskt med dimma och moln mellan klippiga berg och djupa dalar. Sista stigningen var tuff men så kom plötsligt Sungate. Det är en utav utkiksplatserna över Machu Picchu. Stället har fått sitt namn från att det är placerat precis där solen gick upp vid Machu Picchu på inkafolkets tid. Vi var framme! Total lycka! Vi kunde pusta ut, andas, dricka vatten. Efter någon minut såg vi sedan hur molnen skingrades nedanför oss. Machu Picchu framträdde ur morgondimman, wow vilken syn!
Efter en stunds njutande vid Sungate vandrade vi ned till den fantastiskt belägna inkastaden. Vi kom först till vakthuset och fick se Machu Picchu från den vinkeln man ser på alla bilder, med berget Wayna Picchu i bakgrunden. Man kan bestiga det berget om man vill få en fin utsikt över Machu Picchu men vi var väldigt lättade och glada över att vi inte bokade det! Kände att vi inte hade orkat ett enda trappsteg till.

Äntligen framme!

Carlos guidade runt gruppen i Machu Picchu först. Vi fick se var kungen bodde, Casa del Inka, soltempelet och smarta bevattningssystem. Husens stenar var perfekt sammanfogade och formade. Deras verktyg var endast enkla metallredskap och lera för att hugga och slipa. På vissa ställen kunde man dock se hål mellan stenblocken. Det var inte på grund av deras bristande byggförmåga utan att bergen har håligheter som får marken att sjunka.

Soltemplet

Vakthuset

Wayna Picchu

Vi fortsatte strosa runt på egen hand efter guidningen och njöt av utsikten och det fina vädret. Mäktigt och vackert! Man kunde tydligt se vilka som gått i bergen tre hela dagar för att komma fram ovh vilka som tog tåget till Machu Picchu. Vi var inte vårt allra fräschaste jag, men det kändes otroligt att vi till slut var framme och det var ett fantastikt avslut på vandringen. Fram till lunch upptäckte vi Machu Picchus alla vrår och sedan tog vi bussen ned till Aguas Calientes, turiststaden som skapats i dalen dit tåget från Cusco går. Det finns varma källor i närheten som gett namn till staden.

Vi mötte upp hela vår grupp på en restaurang där och åt en rejäl lunch, två familjepizzor delade vi på! Här tog vi farväl av våra guider Carlos och Angel. Efter lunch kände vi att vi var förtjänta massage. Såå välbehövligt och skönt! Speciellt vaderna var riktigt stela. Sedan hände något överraskande och roligt! När vi stod och tittade på vykort dök vår allas favoritengländare David upp! Vi drack Pisco sour tillsammans och pratade om vad som hänt sedan sist vi sågs i La Paz.

På kvällen tog vi tåg och buss tillbaka till Cusco och dagen efter flyg till Piura i norra Peru. Vi såg tillbaka på fyra tuffa och helt oförglömliga dagar.